Många inåtvända och högkänsliga människor passar inte in i tidens ideal
I vår kultur ska man helst ha obegränsat med energi och upplevelselusta. Om man har rest jorden runt, blir man mött med beundran och respekt. Ju mer aktiv man är, desto större energiöverskott anses man ha, och desto bättre passar man in i tidens ideal.
Jag talade för en tid sen med en dansk inåtvänd och högkänslig kvinna, som skäms över att hon aldrig har varit på en flygplats. Den längsta resan som hon någonsin vågat sig ut på, gick till Nordtyskland.
Det finns många olika sätt att ha – och att använda sin energi. Det är inte endast på den utåtvändes sätt. Särskilt sensitiva och inåtvända människor använder ofta mycket energi på inre reflektioner. Man kan nämligen även vara ute på en resa i sitt inre landskap.
Resan kan gå över höga berg och ned genom djupa dalar och in i själens mest avlägsna avkrokar. Den kan kräva lika mycket energi som en resa i den yttre världen. Det är dock inte upplevelser från en sådan resa som man gärna plockar fram vid lunchbordet i matsalen. Och den högkänsliga kan ibland helt glömma bort att värdesätta sig själv för det arbete som har blivit gjort.
Tänk om den inåtvände eller särskilt sensitive svarade med följande fråga, efter det att den utåtriktade har radat upp alla länder han eller hon har varit i:
– Har du också varit borta bakom hoppets berg, där det inte finns en enda ljusglimt, där allt är tungt och grått och du längtar efter den eviga vilan? Eller har du varit inne i de inre fröernas lund, där allt har en mening i varje ögonblick?
– Jasså, inte. Men det var synd, för det är platser som man blir vis av att ha besökt.
Men det finns också mycket känsliga som älskar att resa. Läsa ett exempel här
Läs mer i Ilse Sands bok, den internationella bästsäljaren ”Älska dig själv – en guide för särskilt sensitiva och andra känsliga själar”.
Läs om boken här
Boken kan köpes t.ex hos Adlibris
Tack för detta fina brev. Att beskriva sina känslor så poetiskt, det är en gåva.Jag känner igen mig i allt. Tack
Så fint och välbeskrivet.
I många år trodde jag att jag var extrovert samt inte alls känslig. Jag reste mycket och mådde så oerhört dåligt av det – jag ville bara hem. Ju äldre jag blir och ju fler insikter jag får, desto mer förstår jag att det är hemma jag trivs bäst. Några resor då och då passar mig fint, men helst är jag i hemmets lugna vrå. Där är jag som lyckligast. Eller i en vacker natur 🙂
Hej! Det var länge sedan. Jag har saknat din blogg. Jag blev så glad när jag läste din blogg. Jag trivs bäst hemma. Blir det någon lång resa någongång kan jag leva på det i flera år. Jag är hellre hemma och njuter av den vackra naturen när jag är ledig. Då känner jag mig utvilad.
Det är det som är så härlig med oss som är högkänsliga, att vi har ett rikt inre liv. Den resan gör jag hellre än en fysisk resa. Jag vet att det inte har hög status, och att människor inte blir så intresserade av att lära känna en. Jag har alltid prioriterat mitt inre liv, mycket pga att jag har varit mycket trött. När jag upptäckte naturen öppnades en hel ny värld för mig. Jag kunde vara i skogen och tänka, och bena ut mina tankar. Jag orkar mer när jag är ute i naturen, än när jag går direkt hem från arbetet.
Mvh, Behiya.
Någon HSPare som vill träffas? Jag är 27år, beteendevetare, bor i Skåne mellan Malmö & Lund. Jag älskar det lugna livet, vid havet. Jag tycker om yoga, skriva dikter, min hund & sambo såklart )
Vi kanske är några stycken från Skåne här? Vore häftigt att träffas & prata om saker som betyder något. Jag har alldeles för få HSPare i min umgåskrets.
/julia
Det som fick mig att börja undra över om jag är HSP:are, var när jag kommit hem från mitt livs drömresa i somras – jag åkte ensam till Hawaii, trots min nästan totala oerfarenhet som utlandsresenär. Jag ser tillbaka på resan med glädje, men jag glömmer inte hur dåligt jag mådde på nätterna och mornarna. Jag mådde så dåligt inombords att jag hade frossa trots värmen, jag ville bara åka hem. Då hade jag ingen aning om vad det berodde på, jag gissade på allt mellan isoleringskänsla (att man är på en ö mitt i Stilla havet)och att jag kände mig ensam (trots att jag är en verklig ensamvarg). Men det kändes inte som om det stämde som förklaring till hur jag mådde. Tills jag läste om en kvinna som är HSP:are och hennes erfarenheter… då förstod jag mig själv.