Kan sensitivitet behandlas?

Kanske har du varit med om att andra har föreslagit att du ska öva dig på att bli lite snabbare i replikerna, mer spontan eller sällskaplig – eller på andra sätt låtit dig veta att det skulle vara bättre om du uppförde dig mer extrovert än vad som känns naturligt för dig. I så fall har du nog också upplevt att igenkännandets glädje var stor när du hörde om din personlighetstyp och kanske långsamt började hitta mod till att stå upp för dig själv och känna ett lugn i att vara så som du är, och att upptäcka att andra har det likadant som du. Det kan vara som att finna fotfäste mitt i förvirring och stress. Som att hitta en viloplats, där du har lov att vara så som du är och som kan skydda dig mot andras press och välmenande råd om att du ska förändra dig.

Paradoxalt nog så ger denna ro oss ofta ändå energi till att få lust att undersöka om vi kan övervinna några av våra utmaningar – som Maria i följande exempel:

I många år har min familj och min partner försökt att överbevisa mig om att jag borde göra något för att lära mig att tänka mer positivt om mig själv. Men det kändes inte rätt för mig och jag blev irriterad och kände att de ville göra om mig. Men när jag förstod att jag var sensitiv föll riktigt många pusselbitar på plats. Jag bad mina närmaste att läsa om sensitivitet – och de kunde också se det och började förstå mig bättre. Och mina negativa tankar om mig själv minskade.

Efter ett par år då jag vilat i det nya erkännandet: ” Jag är ok som jag är, och jag behöver inte förändra mig” fick jag lust att undersöka om något kunde ändras. Jag hade fått lust att i högre grad få känna mig som en del av flocken på min arbetsplats. En dag var jag så motiverad att jag gick in i det med hela min själ och provade flera saker samtidigt, både alternativa behandlingar och psykoterapi. Jag kan därför inte säga vad det var som hjälpte, men idag njuter jag i högre grad av samvaron med mina kollegor.

Maria 38 år.

Ingen har lust att förändra sig eller utveckla sig för att andra tycker att det vore en bra idé. Det är nämligen ett hårt arbete och det kan också vara ångestfyllt, för vem är det egentligen man är? Om något ska ändras eller utvecklas ska man själv vara ytterst motiverad och ha energi över.

Att känna igen sig i en personlighetstyp kan ge just detta energiöverskott. Du kan med fördel växla mellan perioder där du vilar i att acceptera dig själv och din situation så som den är, och andra perioder när du arbetar på att utveckla dig.

Ron i att känna sin personlighetstyp ska helst inte bli en evig vila eller en form av stillestånd.

Varje ny ålder eller livssituation har sina möjligheter och utmaningar och de kräver att du förhåller dig till dig själv och kanske lär dig att hantera det du slåss med, på nya sätt. Om du varje gång du stöter in i en begränsning tänker ” Min begränsning beror på att jag är särskilt sensitiv, så det måste jag lära mig att leva med” då riskerar du att förlora de tillväxtmöjligheter som liver bjuder på. Det är inte något som är helt statiskt. Vi utvecklar oss genom livet. De problem som inte kan lösas i en livsålder kan kanske komma att röra på sig i nästa.

Det kan vara svårt att själv värdera vad som kan arbetas med och vad som ska accepteras som ett villkor. Jag tycker mycket om den här bönen skriven av den amerikanske teologen Reinhold Niebuhr:

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det

 jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan och

förstånd att inse skillnaden.”

Det är synd om du slåss med problem som kan avhjälpas i psykoterapi, utan att du uppsöker den rätta hjälpen.

I min terapipraktik upplever jag ibland att klienter är rädda för att deras problem är alltför små för att de ska kunna tillåta sig att ta av min tid. Ofta tänker jag att det är synd att vederbörande inte kom redan för tio år sedan. Många människor bär på pinsamma hemligheter eller betungande självuppfattningar alltför länge innan de söker hjälp.

Många särskilt sensitiva har negativa tankar om sig själva. Det finns i själva personlighetstypen en benägenhet till att se på sig själv med kritiska ögon, för vi vill helst upptäcka felen innan andra gör det. Men om ditt dagliga humör är tyngt av negativa tankar om dig själv, eller om du är trött och ledsen en längre period, har du kanske en depression. Om du känner dig så socialt hämmad av rädsla för andras negativa tankar om dig, eller för att vara pinsam, så att du ligger vaken halva natten och anklagar dig själv efter ett förhållandevis litet fel eller förseelse, då har du kanske en liten grad social fobi. Både depression och ångest kan med gott resultat behandlas med psykoterapi.

Om du har svårt att få dina relationer att fungera tillfredsställande kan det t ex vara för att du har bortträngda sorger i ditt bagage, eller trauman som kanske har varit mer stressande än du omedelbart kan komma ihåg. 

Om du t ex är extremt rädd för andras ilska ska du vara uppmärksam på att du kanske har PTSD. Om du inte själv kan komma ihåg det, så fråga dina föräldrar om du kan ha varit utsatt för våld när du var barn. Det behöver inte ha varit livshotande.

Men kanske har du upplevt det så, och det är tillräckligt för att ge ett allvarligt trauma. Kanske har dina föräldrar slagit dig som ett led i uppfostran, eller kanske har du haft våldsamma syskon eller upplevt något på skolgården som du trodde var livshotande.

Om du har upplevelser i ditt förflutna som du inte gärna tänker på är det en bra idé att få tala med någon om det. Om du tvivlar, så prova att beskriva situationen för någon annan. Om tårarna rinner är det bra. Men om du blir mycket upprörd och har svårt att rymma dig själv och dina känslor är det nog något som det behöver tittas närmare på.

Som utgångspunkt vill vi alla helst berätta om en god barndom med kompetenta föräldrar.

Det kan ta lång tid att nå fram till ett erkännande av den ångest och smärta som också har funnits där, eller av föräldrarnas bristande ork. Det finns därför många människor som stannar kvar i övertygelsen att deras barndom uteslutande var god, även om de aldrig har vågat skrapa tillräckligt på ytan för att kunna undersöka om den håller tätt vid närmare betraktelse.

Jag har alltid berättat om mig själv att jag har haft en god och trygg barndom. Sett i backspegeln förstår jag nu att vi i min familj faktiskt såg ned på dem som hade haft en svår barndom. Jag hade en moster, om vilken min far sa att hon var svårt neurotisk – och det var hon, för hon hade haft en svår barndom. Själv var jag mycket glad över att inte tillhöra min mosters kategori.

Senare i livet har jag dock varit tvungen att erkänna att det också i min barndom fanns upplevelser som gjorde mig till en person som ibland är besvärlig, eller som överreagerar.

När jag nu ser tillbaka på min moster med mina egna – och inte med min fars – ögon, förstår jag att hon inte bara kunde reagera nervöst och hänsynslöst i vissa situationer, utan att hon också i andra situationer kunde agera med ett djup och en visdom som inte särskilt många har. Hon hade varit tvungen att dyka djupare ned i existensens gåtor för att finna mening – och det hade givit henne en större förståelse för andras lidande och en förmåga att lyssna och förstå. Jag vill idag gärna stå fast vid att jag liknar henne.

Inger 61 år

Att titta närmare på sin egen historia och upptäcka nya saker om sina föräldrar och sig själv kan vara både roligt och intressant. Det kan också bli en resa genom ångest och sorg. Men samtidigt kan nya livsförbättrande insikter och upptäckter komma fram.

Utdrag från boken: Introvert eller särskilt sensitiv – guide till gränser, glädje och mening.
Du kan se vilka språk bocken finns på på min internationella hemsida här: highlysensitive-hsp.com

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.