Är du en introvert eller extrovert högkänslig människa? Extra känsliga personer kan vara både inåtvända och utåtriktade
70 % av alla högkänsliga är inåtvända, medan 30 % är utåtriktade. När jag säger till en klient, att jag tror att han eller hon är inåtvänd, kommer det ofta många protester: ”Nej, för jag är då inte en sån som alltid föredrar att sitta ensam och kuckelura.”
Att vara inåtvänd är i det närmaste ett skällsord idag. Folk förknippar det med att vara en navelskådare som helst sitter ensam, eller en nörd framför datorn.
Enligt Jung är en introvert person en människa som intresserar sig mer för det inre livet än för den materiella världen. Och märk väl, att det inte uteslutande är personens eget inre liv, utan lika mycket andras.
Om du är inåtvänd, blir du uttråkad om samtalen en längre tid handlar om något materiellt på ett ytligt sätt. Småprat tycker du är ansträngande, men du för gärna samtal som går på djupet, och gärna på tu man hand eller i mindre grupper, där ni behandlar något av gemensamt intresse. Du älskar inte att vara i stora grupper, utan väljer hellre mindre sammanhang, som kräver mindre av dig.
Om du är utåtriktad högkänslig person, är du inte gränslöst utåtriktad. Du har behov av lika mycket tid, där du är tillbakadragen och sorterar intryck, som den inåtvände sensitive har.
När särskilt sensitiva lätt förväxlas med inåtvända, är det för att de två karaktärsdragen har något gemensamt. Det rika inre livet och den djupare reflexionen, som särskilt sensitiva har, är exakt detsamma som Jung beskrev som det inåtvända karaktärsdraget.
Varken inåtvända eller sensitiva behöver många upplevelser. De har ett rikt inre liv och får näring av sina egna tankar och fantasier. De använder mycket energi på reflektion och på att bearbeta intryck.
Samtidigt har det visat sig att vissa särskilt sensitiva, både har den inåtvändes djup och samtidigt är socialt utåtriktade, och trivs bra i sammanhang med många människor. Dessa är vanligtvis uppväxta bland många människor, så att det för dem känns tryggt och hemvant att vara bland många. Kanske är de uppväxta i en stor syskonskara, på en högskola eller i ett kollektiv. En annan orsak till att högkänsliga kan vara socialt extroverta, kan vara social press. Om du har växt upp i en familj där du bara blev uppskattad när du var aktiv och utåtriktad, kan du ha lärt in det beteendet.
Att 70 % av de högkänsliga är inåtvända, är lätt att förstå eftersom det är lättare att reflektera djupt i mindre grupper. Och du blir inte så lätt överstimulerad i mindre sammanhang.
Att vara högkänslig och utåtriktad är en speciell utmaning. Frustrationen kan bli stor, eftersom den extroverte högkänsliga har lust till mycket mer umgänge, än han orkar med.
Det är dock en frustration som de inåtvända bara delar, i mindre grad.
Läs mer i Ilse Sands bok, den internationella bästsäljaren ”Älska dig själv – en guide för särskilt sensitiva och andra känsliga själar”.
Läs om boken här
Boken kan köpes t.ex hos Adlibris
Tack för påminnelsen.Frustrationen kan tillta med åldern dessutom då man inte klarar stress och högt tempo som när man var yngre, men ff har lika stort behov av meningsfull samvaro med andra, man får välja med än större omsorg.
En sak som är bra med att vara högsensitiv är att man aldrig har tråkigt i sitt eget sällskap. Man känner sig aldrig ensam, och det är ju en stor fördel.
Jag är nog både extrovert och högkänslig. Jag är ledare för ett musikgäng och stortrivs i den rollen. Jag tycker om att umgås i glada vänners lag. Jag har åsikter om både det ena och andra i samhället som jag uttrycker privat och i insändare i lokaltidningen. I arbetslivet var jag omtyckt och öppen.Men, samtidigt har jag ett stort behov av närhet och få prata med någon om mina innersta tankar och känslor.
Hej! Jag är uppvuxen i storfamilj, men jag trivdes inte när vi hade mycket folk som kom och hälsade på. Då gick jag till mitt rum och stängde in mig där pga alla intryck jag fick. Särskild när gästerna var högljudda hade jag lust att vara 100 mil därifrån. När jag flyttade hemifrån var jag tvungen att vara utåtriktad för att livet skulle fungera för mig. Jag har träffat mycket folk i och med jag haft medlemskap i olika församlingar. När jag inte har varit där så saknar jag gemenskapen med mina medsyskon och Gud. Jag försöker att engagera mig så mycket jag orkar och kan, men jag känner mig väldigt frustrerad när jag vill en sak men kroppen och själen protesterar genom trötthet. Jag tycker det kräver en hel vetenskap att komma underfund med sig själv. Med vänlig hälsning. B.
Väldigt intressant. Det verkar som om jag äntligen skulle kunna börja få en aning om varför jag, som av andra ofta beskrivs som utåtriktad, behöver så mycket ensamhet och lugn och ro!
sandra.lodin@hotmail.com
Jag är så tacksam att jag har funnit ett begrepp för min personlighet
jag dras mot det som berikar mitt inre liv det ger mer än ägna mig åt ytliga materiella saker .
Jag läste i boken ”Introvert – Den tysta revolutionen” av Linus Jonkman, att introversion var på väg att bli sjukdomsklassat, åtminstone i USA. Jag gissar att han tänkte på arbetet med att ta fram DSM-V, och denna är väl fastlagd om jag förstått rätt. Jag vet inte om introversion kom med där, men tanken skrämmer mig.
En psykolog jag nyligen hade kontakt med, fann det såpass anmärkningsvärt att jag behöver tänka igenom vad jag säger, och att jag känner mig stressad av människor som kräks ur sig ogenomtänkta floskler och plattityder, att hon uttryckligen skrev det i journalanteckningen från besöket. Dessutom med en formulering som inte kan tolkas på något annat sätt än att det skulle vara avvikande att vilja kunna stå för vad man säger, och att det ska ha ett värde. Och om jag idag tittar tillbaka på något jag sagt, skrivit eller gjort, vill jag också kunna känna att jag då stod för det, även om jag nu har ändrat uppfattning. Detta var för henne helt obegripligt, och trots att jag förklarade upprepade gånger, kunde hon inte förstå vad jag menade.
Jag är uttalat introvert och uttalat HSP. Och jag skulle inte vilja vara något annat. Men jag skulle vilja ha acceptans. Jag begär inte att andra ska förstå, lika lite som jag begär att en person som varit blind sedan födseln ska kunna förstå vad blå eller röd egentligen är. Men jag begär att få vara den jag är. Jag vill exempelvis inte lära mig att alltid uppskatta oväntat besök, jag vill lära mig att inte få dåligt samvete för att jag avvisar den oanmälde besökaren. Och jag vill lära mig att berätta att lampor som blinkar i otakt i elva olika färger är som lavemang för mina ögon, och att tre musiker som spelar varsin melodi med cirkusljudstyrka ger mig migrän.
Oj!! Så väl du beskriver Mig! Och så anmärkningsvärt att psykologen tyckte så bakvänt när det så uppenbart är vårt sätt som skulle förändra världen! Jag får höra av människor (vanluga) att jag är modig, men försöker då förklara att det ju är för att inte behöva vara modig som allt jag säger är så noga genomtänkt och ”jag”. Intressant!
Det är en gudagåva för att överleva!