Just nu är det ett stort intresse för särskild sensitivitet och forskning. Är det vetenskapligt bevisat att var femte föds som särskilt sensitiv? Här nedan ger Ilse Sand sitt råd till hur man som särskilt sensitiv kan förhålla sig till den forskning som föreligger.
Det har precis kommit ut en bok i Danmark som hävdar att Elaine Arons beskrivning av särskilt sensitiva människor inte är tillräckligt vetenskapligt underbyggd.
Forskningen kan peka i många olika riktningar och det är sällan tal om entydiga sanningar. Det kan ibland vara ett forskarteam som lägger fram ett resultat som pekar i en riktning, och strax därefter kommer det ett annat forskarteam som visar en undersökning som visar på motsatsen – eller i en tredje, helt annan riktning.
Därför är det inte så intressant vad en enstaka undersökning visar. Många undersökningar måste visa detsamma innan man kan tala om att ett resultat pekar i en bestämd riktning.
Sett i det ljuset kan man gott säga att Elaine Arons teorier om särskilt sensitiva människor ännu inte är tillräckligt vetenskapligt underbyggda.
I det hela taget är det ytterst vanskligt att bevisa hur psykiska fenomen fungerar.
Och om vi enbart skulle räkna med den lilla del av verkligheten som kan underbyggas vetenskapligt, skulle vår verklighetsuppfattning vara rätt begränsad.
Därför tycker jag att man ska lita till sitt sunda förnuft och inte ta forskningsresultat för mer än de är.
För mig har det aldrig varit viktigt huruvida man kan bevisa att vissa människor föds med ett särskilt sensitivt nervsystem. Jag är mer intresserad av om en teori är användbar. Hjälper den människor att komma närmare – eller längre bort från varandra och sig själva?
Allt kan användas fel
Den nya boken heter: ”Særligt sensitiv eller særligt udfordret?” (särskilt sensitiv eller särskilt utmanad?) Den handlar om särskilt sensitiva barn och är skriven för professionella. Författarna är Professor i klinisk barnpsykologi Barbara Hoff Esbjørn, cand. psych. Nicoline Normann, cand. psych. Marie Tolstrup och cand. psych. Sofie Wille Østergaard.
Även om jag inte håller med om bokens alla slutsatser har jag en stor respekt för den helt igenom sakliga och välargumenterade stilen.
Boken är kritisk till begreppet särskild sensitivitet. Där Elaine Aron har samlat alla forskningsresultat som understöder hennes teori, har denna boks författare fokus på dem som motsäger den.
Den nya bokens författare hör till övervägande del hemma i den psykologiska riktning som kallas kognitiv beteendeterapi. Här lägger man stor vikt vid att använda metoder som är vetenskapligt väldokumenterade. Elaine Aron är fascinerad av C. G. Jung, vars teorier, i många fall, inte kan bevisas vetenskapligt.
Jag är inte helt överens med att man bör låta bli att använda begreppet ”särskild sensitivitet”. Det är användbart och värdefullt för många människor. Men vi ska använda det med förnuft och inte okritiskt använda det som förklaring på diverse beteenden.
”Særligt sensitiv eller særligt udfordret?” (särskilt sensitive eller särskilt utmanad?) kommer med några varningar som jag tycker är relevanta i en tid då det har blivit populärt att vara särskilt sensitiv. Dessa varningar vill jag gärna förmedla (omskrivna till vuxna):
– Låt inte er självinsikt som särskilt sensitiv avhålla er från att ta emot annan relevant behandling.
Att identifiera sig med detta personlighetsdrag kan ge en stor lättnad, men det kan också användas fel, så att det blir tillen begränsning. Var uppmärksam på att om du t ex har alltför mycket tankar, mycket negativa tankar om dig själv eller andra svårigheter, kan det vara andra saker i vägen som du kan få hjälp med.
Det kan vara svårt att själv avgöra om man bara är särskilt sensitiv eller om man t ex har en lättare social fobi. Och man kan som sagt både vara särskilt sensitiv och dessutom ha andra psykiska problem.
Om du tvekar vill jag uppmana dig att du tar några samtal med en psykolog eller en psykoterapeut. Social fobi kan behandlas med psykoterapi – och det skulle ju vara förargligt om du går miste om sociala tillställningar, som du egentligen skulle vilja delta i, pga. en social fobi som lätt skulle kunna lindras genom en psykoterapeutisk behandling.
Allt kan användas felaktigt. Om vi t ex ser på ett redskap som psykofarmaka vars välsignelse forskningen ofta framhåller, så gör den faktiskt för vissa människor, mer skada än nytta, medan det för andra ger nya livsmöjligheter.
Så är det också med begreppet särskild sensitivitet. Om det t ex blir använt som ursäkt för att man ska slippa göra allt det man är rädd för, kan det göra mer skada än nytta. Men om man genom att se sig själv i sensitivitetens spegel, ser på sig själv på ett nytt sätt, så att man blir starkare, kan det sprida positiva ringar på vattnet – långt ut i ens nätverk.
Det finns faktiskt forskning som är mer välsedd i forskarkretsar än Elaine Arons. Hon hänvisar själv till Jerome Kagan, vars forskning om ” kraftigt reagerande barn” pekar på att människor – i alla fall från 4 månaders åldern – reagerar mycket olika på intryck.
Jag presenterar Kagans forskning i 2:a utgåvan av min bok ” Älska dig själv – en guide för särskilt sensitiva och andra känsliga själar”
Elaine Arons beskrivning av särskilt sensitiva människor erbjuder en ny modell för förståelse
Även om Elaine Arons beskrivning av särskilt sensitiva människor endast vore en ren konstruktion, s äger demnda än nyttaenom en psyärskilt sensitiva människorr än Elaine Arons. tt nytt sätt, sågöra mer skada än nyttaenom en psyå har den ändå betydelse, för den erbjuder en ny självinsikt, som ger hopp till människor som inte lever upp till tidens ideal.
Det som tidigare har gått under benämningar som: hämmad, ångestfylld eller blyg, kallar vi nu särskild sensitivitet och kopplar ihop det med positiva egenskaper som t ex anspråkslöshet, kreativitet, god föreställningsförmåga och empati.
Det råder inte något tvivel om att vi föds med olika temperament. Vissa talanger är mer eller mindre medfödda, och somliga föds mer känsliga och sårbara än andra. Det råder heller inget tvivel om att sensitiviteten under rätta förhållanden kan vara eller bli till en fördel.
Men många sensitiva människor har en låg självkänsla. Vissa berättar att de hela livet har kämpat för att bli lika ”kvicka” som andra förväntar sig, och först när de går i pension upplever de äntligen att det är accepterat att vara tillbakadragen, eftertänksam och långsam.
I dag ska vi nämligen alla helst vara energiska, robusta och gå på högsta växeln. När såg man senast i en jobbannons, att det annonserades efter en lugn, ödmjuk och blygsam person? Det ser vi bara inte, eftersom vår kultur i långt högre grad värderar gränslöst utåtriktade och högljudda personlighetstyper.
En gåva till känsliga människor
Uppmärksamheten på det sensitiva karaktärsdraget, vilket ca var femte sannolikt har, bidrar till att utvidga vårt normalitetsbegrepp. Det finns inte längre endast en idealtyp, de robusta, utåtvända, energiska, de som trivs under tidspress, i hetluften och i stora kontorslandskap.
Det nya fokuserandet på att det faktiskt finns två mycket olika typer inom samma art – ideala på var sitt sätt, gör att de som har svårt att hinna med kapplöpningen kan identifiera sig – inte endast med att vara sårbara, utan också med att ha talanger som världen har användning av. De är inte bara de, som inte kan. De har vissa resurser som vår art inte skulle kunna överleva utan.
Med detta sätt att tänka blir det plötsligt mycket mer legalt att säga nej tack till att gå med till bion för att se en skräckfilm. Och till att säga nej tack till heldagsutflykter eller att gå hem tidigt från fester, om man är överstimulerad.
Vad högkänsliga alltid har gjort i det fördolda och med många undanflykter, kan man nu berätta om ganska öppet. Det är en mycket stor lättnad för många människor. Känslosamheten är inte ett fel, men däremot en begränsning av ens personlighet som C. G. Jung uttryckte det.
Personlighetsdraget kan man inte behandla bort, även om det kan vara besvärligt i en tid då man helst ska vara ”på” hela tiden. Men skammen över det förändras nu för många människor, och det gör dem starkare och ger dem möjlighet att använda de resurser de har, på bästa sät.
