Om du hjälper andra ska du därför vara mycket uppmärksam på att du inte tar på dig mer ansvar eller skuld, än du har inflytande över.
Man kan inte vara skyldig till något som man inte kan påverka. Och om man tar på sig ansvaret för någon annan vars handlingar man ändå inte kan styra, kommer man att överarbeta och riskerar att köra slut på sin egen energi utan att det är till nytta för någon.
Det bästa för varje vuxen människa är att själv bära sitt ansvar.
När särskilt sensitiva människor ser andra i nöd, känner de ofta att de bör skynda fram som en ambulans. Det är inte heller alltid fel. Men det finns andra saker som kan fungera lika bra, och ibland bättre på lång sikt.
Mycket känslosamma människor har ofta en benägenhet att binda stora delar av sin uppmärksamhet och energi i skuld och dåligt samvete när människor runt om dem mår dåligt och när de inte lyckas att hjälpa dem. Om du är en av dem, finns här en möjlighet att släppa något av din bundna energi fri.
Undersök vad du säger till dig själv, när människor runt dig mår dåligt. Låt oss säga att det är din syster. Kanske säger du följande: ”Åh, nej, nu mår hon dåligt igen. Jag har försökt att hjälpa men min hjälp duger tydligen inte. Vad är det jag gör för fel?
I så fall föreslår jag att du försöker med nedanstående: Vilka färdigheter behöver min syster öva på för att hon ska kunna må bättre? Vad är det som hon har möjlighet att lära sig i det här ögonblicket? Om du brukar säga till din syster: ”Är det något jag kan göra för att hjälpa dig? ”Så försök att istället säga: ”Vad kan du göra för att må bättre?”, ”Vad kommer du att göra för att må bättre?”, ”Med de prövningar du har klarat av i livet är jag säker på att du också har det som behövs för att hitta den riktiga lösningen på det här.”
Utdrag ur Ilse Sands bok: Værktøj til hjælpsomme sjæle – især for særligt sensitive, som hjælper professionelt eller privat. (boken finns endast på danska).
Är det någon som känner igen det?
Ja, jag har benägenhet att ta mycket mer ansvar än vad jag behöver. Det kan bero på att jag är äldst av mina syskon. Jag tycker inte om det, och arbetar med det. Samtidigt så tycker jag om den omsorgsfulla sida jag har. När jag tar för mycket ansvar tycker jag att jag undermininerar andra människors ansvar för sig själva. Samtidigt har vi alla ansvar för varandra, men att det finns en gräns var man ska sätta stopp. Den gränsen försöker jag öva mig i. Det är inte lätt, men jag är lite på väg.
Jag tror att ha distans till saker och ting kan hjälpa en att se vad som är ens ansvar och vad som är den andras ansvar. Det går ändå inte komma ifrån att jag bryr mig om mina medmänniskor. Jag tror inte att distans kan ta bort omsorgen om andra människor, men det kan få en att se sund på ansvarsfrågan.
Tack för texten. Jag kämpar hela tiden med detta i jobbet som vårdare med kollegor o vänner. Det känns så skönt när någon sätter ord på detta och jag får verktyg att hantera min känslighet bättre. Hälsar Eva
Jag kan nästan inte säga nej…börjat försöka säga nej och bara göra sånt jag verkligen vill och då drabbas jag av dåligt samvete…har stort ensambehov men det är inte lätt förklara….
Hamnar ofta i situationer jag ångest för och all kraft och energi går åt till hur komma loss och ur…samtidigt som jag tar stort ansvar för det jag sagt ja till
Ja jag vet mitt problem – men inte hur komna ur mitt sätt….