– Inspiration till personlig utveckling
Metoden är hämtad från gestaltterapin. Du kan använda den i arbetet med relationer och för att se klarare om du står i ett dilemma och har svårt för att ta ett beslut.
Ofta förspiller vi möjligheter för att vi är rädda för smärta och därför vågar vi inte närma oss orsaken. Ibland ska vi bara helt in i smärtan, innan den kan förändras.
Här nedan är en rad övningar och metoder som du kan använda för att komma närmare dig själv och det som är viktigt för dig.
Etablera ett möte mellan ”jag” och ”du”
Från att berätta om en person till att tala direkt till personen.
Man kan ägna mycket tid åt att berätta ”om” problemet. Ofta har vi många förklaringar på det som är svårt i våra liv, och dessa förklaringar serverar vi dem som orkar lyssna. Det kan vara många och långa berättelser, som bl. a. har som mål att befria oss själva från en del av, eller hela skulden och ansvaret.
Om du lyssnar till någon annans förklaringar och märker att det tråkar ut dig, gäller det troligtvis även berättaren. Han eller hon har säkert berättat samma sak tidigare för andra – kanske till och med flera gånger.
Att berätta ”om” är mer distanserat än att tala som ett ”jag” till ett ”du”. Om du uttrycker din smärta direkt till den involverade parten, kommer du att lägga märke till dina känslor och den andres betydelse för dig, mer intensivt och det kan också ha en förlösande effekt.
Du kan etablera ett möte mellan ”jag” och ”du” på flera sätt. Ett av dem innebär att man använder en tom stol.
Stolen ställer du framför dig, och du föreställer dig att personenen vars relation till dig du gärna vill arbeta med, sitter på stolen. Ett exempel: Helle har länge talat mycket negativt om sin pappa. Jag ber henne föreställa sig att fadern sitter på stolen mitt emot henne. Jag kunde också ha bett henne skriva ett brev till honom. Huvudsaken är att hon nu inte längre säger ”han” om fadern utan ”du”.
Alltså inte”: … och så kommer han heller aldrig ihåg min födelsedag, det är som om jag helt enkelt inte längre är viktig för honom,” utan istället: ”Pappa, du har glömt min födelsedag igen, och jag är rädd för att jag inte längre är viktig för dig”. Här nedanför kan du se ännu ett exempel:
Bente förklarar hur otillfredsställande hennes äktenskap är, och hon har många historier om vad hennes man gör och inte gör. Hon talar hektiskt, som om hon vill säga så mycket som möjligt innan jag tröttnar på att lyssna.
Jag ställer en stol framför henne och ber henne föreställa sig att hennes man sitter på stolen. Så ber jag henne att säga något av det som hon har berättat för mig, direkt till sin man. Hon blir berörd och börjar famla efter orden. I samma ögonblick slutar jag att känna mig uttråkad. Hennes famlande betyder att hon försöker formulera något som hon inte har sagt förut, och jag känner att det arbete hon gör nu, är fruktbart.
Stol-metoden är också lämplig för självutveckling. Jag sätter mig själv mellan stolarna när jag har behov av att hitta mig själv i en komplicerad relation. Man kan gott använda metoden utan att det nödvändigtvis måste finnas en hjälpare till hands.
Att sätta ”den andre” på en tom stol
Här nedan vill jag ge en mer detaljerad och konkret instruktion i hur du kan använda en tom stol till att få till en viktig dialog. Det vill jag göra utifrån följande exempel:
Anne har haft en traumatisk upplevelse med sin farbror Henrik. Idag vill hon inte ha kontakt med honom, men hon kan inte undvika att möta honom vid familjesammankomster, och det innebär varje gång ett problem för henne.
Jag sätter en tom stol framför henne och ber henne att känna efter hur kort eller långt avståndet ska vara mellan hennes egen stol och den som Henrik ska sitta på. När stolen står där den ska ber jag Anne att ta några djupa andetag och känna efter att stolen bär henne, sen ber jag henne att titta på den andra stolen och föreställa sig att hennes farbror sitter på den.
Jag ber henne förställa sig honom så tydligt som möjligt. Vad har han på sig? Hurdan är hans kroppsställning, hans ansiktsuttryck? Sen ber jag henne känna efter hur det påverkar henne att sitta mitt emot honom. Om hon blir rädd föreslår jag att vi ställer stolen lite längre bort, eller att hon försöker föreställa sig honom i halv storlek eller ännu mindre. Nu är hennes uppgift att formulera det hon känner, direkt till honom. T ex. ”När jag sitter här mitt emot dig och minns hur du en gång kittlade mig så att jag inte kunde andas, känner jag ilska. Det var inte okej. Jag var inte en leksak. Jag blev rädd för dig. ”
Övningen kan sluta med att Anne får sagt till honom allt som hon har lust att säga. Hon kan också gå vidare och sätta sig på hans stol. Här ska hon föreställa sig att hon är farbrodern. Jag ber henne säga högt: ”Jag är farbror Henrik, jag är 67 år och jag sitter här i min slitna skjorta och ser på min brorsdotter Anne”. Hon ska försöka känna efter hur det är att vara farbror Henrik.
Jag talar till henne som om hon är Henrik och frågar: ”Hur är det, Henrik, att lyssna på din brorsdotter? Hur känns det? Är det något du har lust att säga till henne?” Så säger han kanske: ” Det var först när jag såg dig skrämt springa din väg och sedan inte vilja leka med mig längre, som jag förstod att jag hade gått över gränsen. Jag är ledsen över att jag inte var mer uppmärksam.” Det kan också hända att han säger: ”Det kommer jag inte ihåg”.
När farbrodern är färdig kan Anne sätta sig på sin egen stol igen. Här ska hon börja med att högt säga: ”Nu är jag Anne, jag är 37 år och jag sitter här och ser på min farbror.” Hon ska känna efter hur Henriks ord och uttryck påverkar henne, och om det är mer som hon har behov av att säga. Dialogen kan fortsätta och skifta från den ena stolen till den andra, så länge det är meningsfullt. Det är viktigt att den sista repliken kommer från Annes egen stol.
Jag kunde också ha bett Anne om att endast se sin farbror för sin inre blick, eller jag kunde ha bett henne skriva ett brev till honom och ta med det och läsa det högt för mig nästa gång vi skulle ses.
Ett brev, ställt direkt till den inblandade parten, har samma verkan som stol-metoden: Det förvandlar talet ”om” till ett direkt tilltal från ett ”jag” till ett ”du”. Ett förslag till brevskrivning kan ges i många sammanhang – också utanför ett behandlingsrum. Jag föreslår det ibland till vänner och bekanta och använder det dessutom i hög grad själv när det är något jag vill ha klarhet om.
Brevskrivning
Att uttrycka vad som händer inom en, har i sig en positiv effekt på immunförsvaret. Undersökningar visar att undertryckta känslor kan leda till stress, och stress sätter ner immunförsvarets effektivitet. Det är därför under alla omständigheter bra att uttrycka sig – också om det inte når längre än ned på ett papper. Dessutom har brevskrivningen den fördelen att om man vänder sig direkt till den man har någon konflikt med får man möjlighet att registrera sina känslor i relation till den andre. Och den andres betydelse för en själv.
Det är viktigt att brevet är direkt, redan från början. Alltså: ”Käre (eller Hej) Henrik.” Brevet ska skrivas som ett avskedsbrev. Att något är slutgiltigt, förstärker fokus och känslor. Brevskrivaren kan t.ex. föreställa sig att hen ska flytta till andra sidan av jorden och inte veta om hen någonsin ser personen igen, till vilken brevet är skrivet.
I slutet av min bok ”Hitta nya vägar i känslornas labyrint” kan du finna exempel på avskedsbrev.
Brevskrivningsuppgifter kan också användas till att undersöka ens egna önskningar. Om man skriver ett brev från någon annan till sig själv, som innehåller allt det som man har längtat efter att få höra från vederbörande, kan det bli en riktig ögonöppnare. Om Anne skulle skriva ett sådant brev från sin farbror till sig själv, gissar jag att det skulle stå:
Kära Anne.
Jag är mycket ledsen för det jag gjorde. Jag tog inte hänsyn till dina gränser. Det var fel av mig och jag skäms över det idag. Tror du att du kan förlåta mig?
Kära hälsningar farbror Henrik
Om Anne senare kan känna att om hon skulle få en så oförbehållen ursäkt, skulle hon kunna klara av kontakten med Henrik igen, då har vi fått viktig information om vad som krävs för att återuppta relationen.
När man skriver ett önske-brev från någon annan till sig själv, behöver brevet på intet sätt vara realistiskt. Det gäller bara att låta fantasin flöda och låta den andre säga det som man allra helst önskar höra, oavsett om den andre någonsin kommer att kunna ta de orden i sin mun i verkligheten. När du har skrivit brevet kan du läsa det högt. Ett sådant brev kan ibland vara väldigt förlösande, även om man själv har skrivit det. Och det kan vara till hjälp för att förstå precis vad det är man längtar efter.
Människor som sitter fast i ilska kan ha särskilt stor glädje av att skriva önskebrev till sig själva från dem de är arga på. När man är arg, sitter nämligen alltid en önskan i kläm. Om du kommer på vad det är som du önskar, men inte får, kan du antingen satsa energi på din kamp för att få det eller ge upp den önskan och låta ilskan förvandlas till sorg.
Det kan vara svårt att börja. Jag föreslår ibland den första satsen. mitt förslag börjar ofta med: Kära … tack för att …
Att säga det till den det handlar om
Att öva sig i att uttrycka sin smärta som ett ”jag” till ett ”du” är alltid en god idé. Att gå till den det berör i verkligheten kan också ibland vara bra, medan det andra gånger kan få olyckliga konsekvenser. Vi är ofta snabbe med att avfärda andras klagomål med ett: ”Säg det då till honom själv”. Det kan vara en passande replik, om den som ger oss ett förtroende om en tredje person, vill bli av med sin vrede, utan att vederbörande själv är reellt intresserad av att lära sig hur hon själv kan bli bättre på att hantera situationen.
Men om den som anförtror oss sina problem i förhållande till en tredje person, är inkännande – och den som hon klagar över har en tendens till aggressivt avvisande i ord eller handling, kan det vara ovänligt att avvisa henne med en hänvisning till att hon ska säga det direkt till den det berör. Om hon hade vågat skulle hon nog redan ha sagt det till honom, och när hon istället berättar det för någon annan, är det för att få hjälp med att hitta modet och kanske de rätta orden.
Att skriva brev eller att säga det till en tänkt person på en tom stol, är ett sätt man kan öva sig på, få fatt på de rätta orden och kanske hitta mod till en direkt konfrontation, om det överhuvudtaget är tillrådligt. Det är det t.ex. inte om den som klagan gäller, reagerar starkt negativt på allt som kan uppfattas som kritik.
Dialog från tomma stolar, när inre dilemman ska fram i ljuset
Tomma stolar är ett bra verktyg, när man vill upprätta dialoger – också dem som vi mer eller mindre medvetet ständigt har med oss själva. Hur du kan göra det är det ett exempel på här nedan:
På ett sätt vill Hanne gärna flytta in till staden, men på ett annat sätt vill hon det inte. Nu håller hon på att bli arg på sig själv för att hon inte kan bestämma sig. Jag ber henne ställa två stolar mitt emot varandra. På den ena stolen sitter Hanne som gärna vill flytta in till staden. På den andra stolen sitter Hanne som är bekymrad och inte orkar flytta någonstans alls.
På den första stolen ber jag henne att identifiera sig med den flyttsugna Hanne, och låta det avspegla sig i mimik och kroppshållning. Det är viktigt att hon här ger sig helt hän till att tala med begeistring om allt det fina det skulle innebära att bo i staden, så som hon föreställer sig det. När hon är helt färdig och inte har mer att säga om det, sätter hon sig på den andra stolen och låter den bekymrade Hanne visa sig i kroppsspråk och mimik, och uttrycka allt det hon är rädd för. Eventuellt kan hon byta fram och tillbaka mellan stolarna flera gånger och låta en dialog ta form. Det kan t.ex. vara genom frågor och svar. Den begeistrade Hanne frågar den bekymrade: ”Vad är du så rädd för?”, och den bekymrade frågar den begeistrade ”Vad gör du om det visar sig vara störande grannar på det nya stället?”
Att införliva tomma stolar kan vara det som hjälper en vidare, när man grubblar över ett problem eller en relation som man inte riktigt vet vad man ska göra med. I stället för att låta det hela föregå inuti huvudet, kan det vara avlastande och ofta också klargörande att få ut det i rummet. Jag använder själv stolar när jag inte kommer överens med mig själv om jag ska välja det ena eller det andra. På en stol går jag till 100 % in för det ena alternativet, och på den andra stolen agerar jag för det motsatta. Det händer att jag involverar flera stolar för att få med alla nyanser.
Mycket liv slösas bort i ett försök att förklara och berätta historier som kommer att leva sina egna liv, och som bekräftar berättaren i en självbild som kanske för länge sedan skulle ha ersatts med en ny och modernare.
När du uttalar det som är i vägen, i direkt tal, sker det något nytt. Det är nämligen svårt att behålla sin eventuella fiendebild av en person som man – även om det endast är i fantasin – möter ansikte mot ansikte. Här kommer i stället känslorna och den andres betydelse för en, mycket tydligt fram. De förklaringar och historier som man brukar berätta om problemet, faller ofta isär, och en ny bild med tillhörande ny självförståelse kan tona fram.
Omskrivet utdrag från boken ” Værktøj til hjælpsomme sjæle – især for særligt sensitive, som hjælper professionelt eller privat”
av Ilse Sand